Livet eller För-Undringar
Jag har bestämt mig. Jag ska skriva en bok, eller en essä eller är det poesi eller kanske starta en blogg. Nått blir det i alla fall. Tänker att det är bättre att det blir något än (inget), aldrig blir av. Och jag står där undrarande efter livet och funderar på varför det inte blev eller vad det hade blivit om det blev av.
PS: det ska vara nått och inte något, om någon undrar. Tycker det är fint med felstavningar eller slang (vilket ord egentligen vad kommer det aa, vad då slang, vad har det med slangar att göra, något som hänger efter lite så där lagom sladdrigt så att det inte kan räknas som det egenltiga eller korrekta).
Felstavningar för mina tankar till att det kanske inte alls är stavat fel utan kommit direkt från hjärtat och kom ut precis som det ser ut, rått och ägta.
Och nu sitter jag och funderar på varför jag skirver det här alls igentligen, ändå ingen som kommer vilja läsa det. Eller att de som jobbar på bokförlagen, vad det nu heter när man jobbar med det, inte kommer gilla alls det jag skriver eller vilja ändra typ allt så inget blir kvar. Så varför skriva alls, och ändå fortsätter jag. Som typ när man har fått för sig att ta cykeln till jobbet (även om jag i skrivande stund inte har ett jobb) och ångrar sitt beslut när man flämtande kämpar sig upp för andra backen och vill bara ge upp vända och ta sig hem och sjukskriva sig.
Sorry kan inte komma idag vaknade med huvudvärk och ont i halsen.
Men biter ihop och fortsätter, trotts kroppens skrikande protester, tänker det är snart över. Försöker hoppfullt få en att uthärda eller se någon glimt av det i det hela genom att ta till med hälsoknepen, det är bra motion.
När jag blir STOR ska jag bli….
När jag var barn växte jag upp med att vi hade en bänk/pall i hallen som var till för att sitta på för att ta av och på sig skorna. Min pappa kunde vara lite “bestämd” ibland när det gällde personliga åsikter och funderingar, jag skriver inte var som i att han är död utan mer utifrån mitt det var då perspektiv, så han envisades med att jag skulle sitta på den där bänken för att ta av/på skorna. Trots att jag tyckte att det gick fin fint att stå brevid framåtböjd när jag skulle ta av eller på skorna. Jag tyckte, säkert minst lika envis, att det var något för gamlingar, en bänk i hallen var på den tiden, (enligt min dåvarande tids perspektiv) något som stod i “gammlingars” hem, för det som var lite stelbenta, problem med ryggen eller kanske bara tyckte det var fint att det sågs som något som, kanske någon viss tid, gav status. Åh så har det varit mestadels mer eller mindre alltid fram tills idag.
Nu idag satte jag mig ändå på en bänk när jag skulle ta på mig skorna, efter att ha vedelds-bastat hos en vän till mig, (jag betonar att det är en vedeldad bastu och inte infra eller el, för att det är en viktigt skillnads betydelse för mig.) I alla fall jag satt där på bänken, tog på mig skorna och konstaterade att det var riktigt bekvämt att ha något att sitta på medans skorna åkte på. Betyder det att jag börjat kunna kategorisera mig inom gruppen vuxna. Eller var det bara en klok insikt om att det kan vara skönt med lite hjälp ibland.
Från FB kommentar på vänns inlägg;
Håller med “realistiska” tankar kan vara riktigt tråkiga ibland. Även om de kanske har en point, på något sätt, någonstanns. är det ändå bara den personens sätt att se på det just då. Finns inget facit för livet. Bara kör på som mina guider brukar säga. Det är upp till dig själv att välja hur du ser på det. Leva livet går ut på att följa det som kommer en och känns bra.
Fundering: Vad är realistiska tankar? De som stämmer in i det tankemönster som hen är van vid.
Kuriosa:
“Mamma,(korrekt nisse slänger in ett komma) varför ska du köpa en massa Bajs.”?
Mamma hyshar generat dottern i kassan, medans hon upptaget försöker koncentrera sig på att betala.
I och för sig vet jag inte hur koncentrerad hon var, men hon såg ut så.
Till min pojkvän; Loooove you sooo eternally badishly much
Hur mycket ska jag utelämna i en sådan här bok, text, ansamling av ord. Allt jag vill och känner för.
Det plingar till i mobilen, nyfiken kollar jag förslutet på mobilen. Det är bara Facebook som vill att jag ska vara aktiv, men just nu har ingen alls lust till det.
Jag läser min egna text, hon dömmer, det ser tråkigt ut. Det är säkert bara för att det är det själv har skrivit som jag gör så.
Nu ska jag äta halvhårda, halv sega frallor/ semi-skorpor. Som var stenhårda och torra innan jag försökte återuppliva dem genom att blöta ned dem i vatten och vira in dem i ungsfolie för att sedan åter-grädda dem under 10 min i 180 grader, i ugnen (i fall någon inte skulle förstå att det var för ugnen. Jag har aldrig förstått mig på ordet ugnen, stavningen alltså. Det blir alltid ungen eller ungungnen eller något liknande. Måste alltid liksom tysta bokstavera det till uGg-nen inom mig för att få till det.
P.S jag vill ha en sådan där liten IKEA lampa som man kan nypa fast på olika ytor med en liten grip. Och sedan vinkla om dess långa gängliga lamp-halls för att rikta ljuset dit det önskas. Efter lite sökande på IKEAs hemsida visar det sig att de heter NÄVLINGE, jag behöver en Nävlinge